Men sluta grina. Så känner jag. Bara sluta grina. Denna extremt upprörda debatt, där man helt förtvivlad sliter sitt hår i försök att få dessa överkänsliga, överreagerande männiksor att förstå. Förstå att man förstör ju Pippi, det är ju en direkt förolämpning mot både henne och inte minst mot Astrid Lindgren själv. Hur kan man vara så petig så man vill klippa bort ett ord va? Fy och skäms på sådana männiksor som inte ens bryr sig om att bevara vårt "svenska kulturarv" (trött på ordet). Det känns ju som allt är rasistiskt, fan man vågar ju inte säga någonting längre, man blir ju rädd för var går gränsen, snart klipper de bort hela Pippi, och egentligen så är inte ordet så himla hemskt, man använder det ju för att beskriva någon, det är ju inte ens rasistiskt. JOOO DET ÄR DET!!! Och vet ni varför? Historien. För er som har missat det eller vägrar förstå kommer nu en snabb och mycket pedagogisk historielektion. Genom historien så har svarta människor mer än ofta tillhört den förtryckta gruppen. Och ja, man har säkert varit jättedum mot vita också någon gång men det finns inget direkt ord som används än idag för det. Kanske just för att det hör till undantagen. Iallfall, i århundraden har ordet använts nedsättande. Som ett exempel användes det för de svarta slavarna i Nordamerika. Definitionen av slav är "person som är annans egendom" eller "rättslös person som annan äger". Det vill säga, slav=mindre värd som människa. Och försök häng med nu men kanske kan det vara så att ett ord som under historiens gång bland annat anspelat på att man är mindre värd som människa, idag kan kännas kränkande. För mer förtryck genom tiderna googla kolonialism. Slut på historielektionen. Men okej, det kanske är lite rasistiskt då men för det behöver man inte hålla på och förstöra Pippi. För det första förstör man inte, man uppdaterar, orginalverket finns kvar och alla utgåvor fram tills nu finns kvar, så man behöver inte ligga sömnlös för det. För det andra, Pippi är till för barn, för alla barn. Och ingen ska behöva känna sig obekväm eller kränkt när de tittar på barnprogram. Och dessutom, vet ni hur barn lär sig? De härmas. Det är klart att de kommer ta till sig ordet och sedan kanske också använda det, och då ska man stå och förklara för små barn att nej det är ett elakt ord som man inte får använda men tyvärr har det inte försvunnit för det var så många som känner sig så kränkta om vi skulle ta bort det. Alltså va? Från twitter: "Det här med att bli kränkt över att klippa bort kränkningar som inte kränker dig. #pippigate".

 

Men vem är det då som får bestämma vem som bli kränkt och inte? Vem är jag och sitta här och predika egentligen? Va kul att jag frågar! Jo, alla har rätt till sin egen åsikt, men, är det något jag har kommit fram till så är det detta; det handlar om tolkningsförträde. Och för att fortsätta med min enastående pedagogik: "Tolkningsföreträde innebär att en person/grupp/ideologisk riktning har förtur på tolkningen av ett avtal eller dylikt." Eller som bloggen vardagsrasism beskriver det: "Kortfattat betyder tolkningsföreträde att personer tillhörande en förtryckt grupp har första tjing på att definiera hur det förtrycket ser ut, vad som är nedsättande mot denna grupp samt hur kampen skall föras. Personer som inte hör till gruppen får fortfarande ge sina tankar och åsikter men dessa har inte fullt samma betydelse och vikt som åsikterna från de inom gruppen. Exempel på detta är att om en muslim säger “detta är nedsättande mot muslimer” så bör en som icke muslim lyssna och inte börja komma med en radda ifrågasättanden och tjaffs om varför det inte alls är nedsättande mot muslimer. Tolkningsföreträdet betyder att de som inte hör till gruppen inte har samma rätt att höras, synas eller säga sin åsikt. Något som ofta ses som oerhört provocerande för personerna i privilegierad position som är van att få delge sina åsikter i alla sammanhang." Självklart är tolkningsföreträde komplext och kan missbrukas, men personligen tycker jag man kan ställa sig frågan: Har jag en personlig erfarenhet av det här förtycket? Om nej lyssna då gärna på någon som har det innan du vräker ur dig något dumt. Eller för att ta ett konkret och förenklat exempel från Facebook: "När folk ba: Ah men jag tycker inte det är så rasistiskt och säga så. Eh nej jag tycker inte det gör ont på mig att sparka dig på smalbenet. men en av oss får likförbannat ont. Vilket verkar mest rimligt? Att du vänjer dig med att jag sparkar på dig, eller att jag slutar sparka?" 

 

Så jag tycker vi istället ska ta och fokusera på något annat, för som jag ser det finns det inte många oklarheter i det här. Inger Nilsson som spelade Pippi har själv sagt att Astrid idag hade valt ett annat ord. Ordet är rasisktiskt och som ni kanske har märkt har jag inte ens använt mig av det i den här texten. Glömma får vi aldrig göra, för det är av historien vi lär oss. Men låt då ordet kommas ihåg och förklaras i rätt sammanhang, i bland annat historieböckerna, och inte av ett litet barn som kollar på Pippi.

 

 

 

Jag ringer ett samtal på 29 minuter på torsdag kväll, blir uppring fredag morgon för 23 minuter till av samma sak. Sitter på badrumsmattan och är bekymrad, den alltid så förstående rösten på andra sidan linjen är även den fylld med frustration och tvivel. Demokrati. Ja. Rätten till att få tala. Rätten till att inte lyssna. Mänskliga rättigheter. Vänstermänniskor som inte jobbat en enda dag i sina liv. Fördommar. Kapitalism, liberalism, rasism, feminism. Polisen. Protester, våld. Sverige.

 

Det tycks och tänks så jävligt överallt. Bara för att man ska tycka och för att att tycka är populärt. Åsiktsstormen härjar på internet, på bloggar och på sociala medier. Den äter upp allt i sin väg. Engagemanget verkar finnas överallt. Verkar. Det trendar. Provocerar.

 

Det är fortfarande bara Maj. Jag är trött. Trött på alla som ska tycka. På att alla har rätt att kommentera allt och alla. Att ha en åsikt om saker som verkligen inte är deras business. Jag är trött på alla twitterpolitiker, alltså trött på mig själv. Trött på alla dumma jävla åsikter. Trött på vita män som kämpar för sin rätt att säga negerboll, på samma sätt som de är trötta på mig för att jag säger att de inte får säga så. Jag själv är trött på mig som ser det som mitt personliga ansvar att föra någon slags kamp. Trött på att känna mig nedslagen och sitta på badrumsmattan i 29 minuter. Trött på människor som ska säga emot med dumma jävla argument och som ska hetsa mot andra. Som känner sig kränkta och missförstådda när de faktiskt inte blivit ifråntagna någonting i jämförelse med dem som de inte kan tåla att ha i sitt land. Som hittar på, som har "hört", som bildar sig uppfattningar utan att ha läst ett enda ord. Som inte gått klart gymnasiet men som vräker ur sig en bibel på facebook varje vecka. Trött. Och det är inte ens riksdagsval än. Brace yourselves, snart kommer de. Kränkta skolavslutningar-i-kyrkan-inlägg, topless-debatter inför stundande bikinisäsong, blondinbella som köttar på med sin antifeminism, valkampanjer, ännu mer debatt och ännu mer facebookinlägg. 

 

Igår röstade jag för första gången. Det känns faktiskt som det gjorde skillnad. Det är min chans att säga ifrån. Lyfta det som jag föredrar. Vet ni, det är bra med engagemang. Gå och rösta om ni har rösträtt. Det är bra att alla får komma till tals, det är bra med debatt, diskussion, dialog, kommunikation, allt är jättejättejättebra. Jag upplever att så länge man läser på, är man värd att respekteras för sin åsikt. Samtidigt har jag all rätt i världen att tröttna ur. Men jag är ung och den här världen är ny för mig. Jag ska lära mig att inte ta åt mig, strunta i allt dumt för det kommer alltid skrivas saker jag inte håller med om. På samma sätt som jag kommer läsa så många kloka ord av fina människor. The good with the bad, yttrandefrihet. För det kommer alltid tyckas och tänkas om allt. Om precis allt. Jag kan bara fokusera på att lyfta det som är rätt istället för att försöka pressa ner det jag anser fel. Kämpa för ökad förståelse. För medmänsklighet. För klimatet. Inte kämpa emot dem och dom och de och dem andra. Positivt. En fredlig kamp. 

 

Det finns så många fina killar. Det gör verkligen det. Men nu ska det handla om något annat. Imorse slog jag upp ögonen och möttes av ett inlägg på facebook. Ett inlägg som hade sina små skavanker, felstavningar och som hade letat sig till min sida genom en delning av en kille i som är några år yngre än mig. Det var ett litet budskap, en uppmaning, från "vi män" till "tjejer". Nämen det är bäst jag läser nu, detta måsta vara viktigt! (ironi)

 

 

Jag citerar:

Det var längesen jag skrev. I huvudet snurrar ständigt tankar och minst fem viktiga frågor skulle kunna ta sig ut till fingrarna och tangenterna. Men det går liksom inte. Det känns som att förut var allt så självklart. Nu spelar jag alla roller i en argumentation samtidigt. Jag är för, jag är emot och jag är publik och kanske programledare. Ni ser vart det här leder. Juste, ingenstans. 

 

En del saker har jag dock kommit fram till som jag tycker ändå är ganska viktiga. Ganska cheesy och ganska viktiga. Hade ni varit jag hade ni också kommit till insikt om detta, men eftersom ni inte är jag ska jag med pedagogisk elegans nu sprida det jag kommit fram till på 20 år. 

 

Ett. Alla har fel. Barn kan ha fel. Och häpnandsväckande nog så har framför allt vuxna fel. Och kanske viktigast av allt så har jag också fel. Ibland för att det inte finns endast ett korrekt svar. Det finns tolkningar och upplevelser. Därför så kan det ofta hända att alla har fel ibland. Så sluta skyll ifrån dig. Detta leder oss vidare till punkt två.

 

Två. Lyssna inte så noga på vad folk säger. Negativa grejer speciellt. Vad de har hört. Fördomar. Låt dig inte smittas av dammiga synsätt och idéer som du inte vill ha. För; 1. Alla har fel. Och 2: Det är du som bestämmer.

 

Tre. Du bestämmer. Heeeelt själv. Det kanske inte känns så, för det är mycket som spelar in på ditt val. Moral, relationer, vad folk ska tycka. Men i grund och botten är det du som bestämmer. Det gör ofta det hela snarare mer komplicerat, men med frihet kommer ansvar. Punkt 1-3 säger alltså tydligt att den här listan är överflödig och att du kan ge fan i att bry dig om dessa sex punkter. Simple as that. 

 

Fyra. Var snäll. Wow va, nu blev ni imponerade. Men allvarligt, var snäll och omtänksam. Var alltså inte dum. Var snäll mot dina föräldrar, för de har gett dig allt de kunnat. Syskon. Vänner. Den som sitter i kassan på valfri dagligvaruhandel. Börja med dig själv om det känns skrämmande och utelämnande. Men faktum är att vi alla sitter ihop och påverkar varandra med allt vi gör. 

 

Fem. Det kommer antagligen alltid finnas någon som är bättre än dig på något. Rent praktiskt. Och det enda du kan göra är att tro på dig själv för du är ganska awesome ändå. Vi är de vi är, inte våra prestationer. 

 

Sex. Ät mat. Både gott och nyttigt. Sov. Var noga med att inte sova för mycket. Gå istället upp och göra något du kan vara stolt över. Säg ja och säg nej. Säg sanningen så ofta du kan. Ta hand om dig på alla plan. Du är det viktigaste du har och det finaste du kan ge någon annan och den värld som du lever i. 

 

Jag skulle kunna ge så många fler tips. Som att inte störa sig så mycket på andra personer, försöka lära dig så mycket som möjligt om valfritt ämne, äta mycket god mat, pasta förslagsvis, bry sig lagom mycket(läs skit i alla andra de är idioter), försöka att inte bry sig så himla mycket om skruvade saker som ideal och trender. Välja va fan som helst som du vill att ha på dig och vem du vill ligga med. Att göra saker som får dig att må bra osv. Men sånna saker får ni lista ut själva. 

En novemberkväll försvann en god vän ut i mörkret och dörren stängdes bakom henne. Kvar satt vi och söp så gott vi kunde, hällde på mer fejkblod och ranglade vidare mot spännande möten med Jack Sparrow i Halloweennatten. Mitt i den så kallade house-musiken rullar orden ut över de dansande besökarna, de som ska föreställa sexiga katter, men lyckas ungefär minus tre på en skala, och alla andra jag kan se ner på om jag har lust. Sluta drömma om det ljuva livet sjunger han, vår Håkan och frälsare. Första tanken som slår mig är att nu är hon verkligen borta. Jag stannar upp. Tittar mig om och hjärtat drar liksom en lätt skälvande suck. Borta. Känslan går över relativt snabbt, en scream-mask och ännu fler sexiga jävla kostymjävlar senare så är den som bortblåst. Jag vaknar upp och min kropp kräver minimalt med ansträngning och maximalt med fett och vatten. Hon, på väg mot sitt livs hittils största äventyr. Tiden går och inget är särskilt annorlunda. Jag börjar jobba heltid och får ändå för mycket att tänka på. Typ. Har ju min kille och ena, underbara halvan av min bästa vän-duo kvar. Och det gick bra. Vips så blev det januari och hon var tillbaka. Men nog hade det saknats alltid. Kanske är det allt som vi delar. Allt från att vi var små till att hålla varandras hår på diverse toaletter, upplevt och delat fantastiska konserter, resor, hjärtekross, utmattning, pepp, press till att vaka på akuten trots att man antagligen var mest full och i vägen. Hon är tillbaka. Plötsligt kan man berätta något osammanhängande och hoppa över ca 70 % och ändå fattar hon. Plötsligt ringer det utan anledning, pratas sex och hur man brygger kaffe. Allt kommer tillbaka. Det dröms naiva drömmar om framtiden igen. Planeras. Skämtas. Pratas hjärtebesvär och lyssnas tålmodigt. Hybrisen kommer tillbaka, för ingen är lika bra som oss. Det som stör mig nu är att jag jobbar för mycket på fel ort, och att det inte längre är den dagliga dosen jag är så van och fäst vid. Inte så konstigt att det känns lite drygt, för det är inte många kompisar som är som solen när det dagas, parken där i våras. Detta är troligtvis det mest gay-iga jag skrivit, om troligtvis den bästa sortens vän.

 

/L

 

Det suger liksom i magen, rädslan för att bli upptäckt. Skammen, ångesten och det ständiga spelet. Du möter ögonpar och det står lögnare i pannan på dig men så länge du håller deras blick med ögonen kanske det går. Eller står det i ögonen också? Slår ner blicken. Korridorer, viskningar, spel, rädslan för att någon av misstag ska få tag i en tråd, och repa upp hela historien du så omsorgsfullt vävt ihop och att du sen ska stå där helt naken och exponerad och skamsen. Varför ljög du?

 

Vi diskuterade det här om dagen, en vän sa att jag var så ärlig. Jag liksom hajade till och snabbspolade episoder i mitt liv där jag kunde ha skämt ut mig för att jag hade sagt något. Men sen slog det mig. Varför ska jag vara orolig eller behöva skämmas över att ha sagt sanningen. Det är ju helknäppt att jag ska sitta där och känna mig dålig för att jag är ärlig. Då blir jag arg. Sådär tonårsupprörd, smälla-i-dörrar-upprörd, över världen och hur den är. Hur människor beter sig mot varandra. I alla fall när det kommer till sådant. Smussel och att folk stryker längs väggarna för varandra istället för att tala ut är så sorgligt. Man ba men förihelvetesägvadnityckernångång. Att dra pungen över huvudet och gömma sig, vem vill vara en sån person egentligen. Finns inget mer oattraktivt. Nån gång stöter man på känslan av att en gammal vän inte är samma vän längre. Vänner ska vara en trygghet men sen händer något. Vad det än handlar om så gör det mig aldrig eller sällan illa, men att inte lita på någon är inte kul. Det spricker, förstörs sakta därifrån. Det är inte kul helt enkelt och det sabbar så mycket. Jag tänker ofta tillbaka och ba: Fan va synd att det blev så. Det är så ömtåligt, och inte alla bryr sig om sånt. Men det gör jag. 

 

Jag har inte alltid kunnat stå på mig och jobbar med det hela tiden, men jag är medveten om vad jag tycker är viktigt och försöker göra vad jag tycker känns rätt utan att trampa på någon i onödan. Helst utan att trampa på någon alls. Det vill jag inte. Jag säger det jag känner att jag behöver, men spyr absolut inte ut mitt liv i detalj när någon frågar. Jag säger det jag vill säga, ingen kan tvinga mig till mer. Så jag är oftast inte rädd. Det är så värt att slippa ångest och ett ständigt litet spöke i huvudet och känslan av att man gömmer sig. Jag tänker tillbaka. Ju mindre jag har behövt nalla på saker, dölja och smyga, ju bättre mår jag.  Och det är det som spelar roll egentligen. Det blev så mycket jag i mitt resonemang här. Av den enkla anledningen att det handlar om mig. Ingen annan kommer stå upp för mig i slutändan om inte jag gör det. 

 

Varför  ljuger du? Småsaker oftast kanske. Inget stort dubbelliv. Ställ dig frågan ändå.

 

Jag försöker vara så ärlig jag kan för min egen skull. För att jag vill vara ärlig mot mig själv och därigenom mot andra också. Till de som förtjänar ens förtroende. Jag ser ingen anledning att vara orolig och må så som lögner får en att må bara för att man ska värna om någon annan. Nån som kanske behöver lite sanning kastat i ansiktet.  Det svåra är ju när man gjort något fel och inte vågar berätta det. Det är ett kapitel för sig. Men försök så gott det går. För eran egen skull. Att andra ljuger kan jag inte påverka mer än att bara vara just det jag vill att andra ska vara. Att var äkta så gott man kan. Det kanske inte är lätt, man måste akta sig för att inte såra någon. Lägga fram det så att det aldrig finns någon illvilja i det. Att inte säga vad man tycker är så respektlöst. Mot andra och framför allt mot sig själv. Visa lite stake va fan.

Det är mycket jag uppskattar med platsen där jag bor. Men va fasen. Det är begränsat rent filosofiskt, demografiskt och på alla andra sätt med. Jag tror att barn som växer upp i mindre orter kan känna ungefär som om de har dansat själva hela sin uppväxt. I en skyddad och trygg miljö, med många vänner, men nästan alltid själva ändå. Det finns inte tillräckligt med olika sinnen att det finns någon för alla. Låt oss säga att det kanske inte finns någon i just den åldersgruppen i skolan som förstår en pojkes hobby att dansa. Han kan förstås ha vänner. Men pojken med hobbyn kommer få dansa själv. Vad det än är för ställe mitt identitetssökande, oskuldsfulla, överdramatiska och osäkra unga sinne letar efter så behöver inte nödvändigtvis vara bättre eller finare på det sätt som stör människor. Det behöver bara vara någonstans där jag inte behöver dansa själv. 

 

/L