Det är april och vi pluggar matte för första gången på hela läsåret. Felicia gör oss sällskap. Vi går i trean, men beter oss som högstadiepojkar. Men snart ska vi bli som alla andra. Den lilla hipstern i mig skruvar besvärat på sig för att bli en i mängden, precis som alla andra. För vi ska ju göra precis som alla andra har gjort. Dagen Student kommer se ut som den gjort för många andra innan oss. 

 

Matilda sa det så bra. 

 

Det här är vårt eget. Och vi gör precis vad vi vill. 

 

/L

Beteende 

 

- Vara självsäker och kunna säga att andra tjejer är bra. Dvs dölja hur falsk man egengligen är och kommentera "finns gmn<3" och "Waow, snyggggish.se" och sånt trams. 

- Du ska vara smart. Eller nej, du ska vara dum. Eller, du ska vara smart nog att veta när du ska spela dum och få andra att tro på det. 

- Du ska alltid vara glad. Om inte, sätt på dig en mask och spela att du är det. Det leder till hysteriska fasader, okontrollerat höga fnitter och falsk optimism.  

- Du ska klaga. Var glad men klaga ändå på samma gång. Tjata på killar hur dryga de är när de ger dig uppmärksamhet. Lättast och snyggast gjort genom att skrika det genom korridoren, gärna riktigt högt så att så många som möjligt ska höra det och ge dig deras uppmärksamhet.

- Du ska vara liten. Och gullig. Och ganska försvarslös. Samtidigt citera "starka" kvinnor men ändå falla tillbaka i könsroller som du säger att du hatar.

- Falsk blygsamhet. "Åh nej, kolla inte på mig" medan man i själva verket vill att man ska vara på allas läppar och i allas öron, oavsett hur mycket det skär sig. 

 

Slutsats: Ärlighet och självständighet skrämmer folk. Var helst inte unik eller dig själv heller, då kommer du inte att passa in.

 

 

Utseende.

 

- Färga håret, men bara så att det ser naturligt ut. Dvs i naturliga nyanser som egentligen inte finns på riktigt.

- Fixa håret, men bara så att det ser naturligt ut. Dvs spendera 20 min på att få en tofs att se slarvig ut på rätt sätt.

- Alltid vara brun, men bara så att det ser naturligt ut. Dvs använda brun-utan-sol utan att bli orangefläckig. 

- Sminka dig, men bara så det ser naturligt ut. Dvs lägga till drag där de inte finns, på rätt sätt utan att det syns.

- Var alltid fräsch. Dvs alltid nyduschad och motsägelsefullt kemikaliebelagd med smink, men duscha inte för ofta för då sliter du ut håret och gör huden torr. 

 

 

Instikten sägs få människan att överleva. Att hänge sig åt instinkten är vad våra förfäder gjort i tusentals år vilket har fört de framåt. Varför förvånar det då ett ögonpar och förbryllar en medmänniska, när instinkten tar över. När människor blir till djur. Äckliga, svettiga djur som endast vill fylla ett syfte. Det mest basala behovet av att fortplanta sig. Instinkten tar över, och allt vad insikt och social kompetens heter slits i bitar likt ett piece of meat. I samhället finns inte plats för djur, därför förvånar det kanske när den civiliserade människan ställs mot ett djur för första gången. Sitt eget eller i vänner. Instinkter finns i oss alla, lika olika starka som olika lätta att kontrollera för den olike personen i fråga.

 

I samhället finns inte plats för djur. Men de finns ändå innanför nästan varje fönster du går förbi. Utanför dubbelglasen, som står fuktiga efter den febrila aktiviteten innanför, finns ingen plats för djur. Djuret är skyddat och accepterat när det inte skadar andra. För det svettiga djuret kan förstöra relationer genom att tänka enbart med en del av kroppen, och tappar fotfästet i vardagen. Det stackars djuret blir skrämt av hur dess värld vänds upp och ner, så det stryker längs väggarna. Tyst och försynt, näst intill osynligt. Skamset, för det vet antagligen att det är dets eget fel. Dess tidigare flock accepterar inte djurets beteende, det skadar flocken och både det själv och de andra stöter ut det. Djuret ångrar sig ensam i sin lya, eller i någon annans. Dess drift har redan fångat det, vunnit. Skadan är gjord. 

 

/L

Att vara sig själv. En säker metod för att få personer att gå ner i vikt. Antingen genom att skratta, eller kräkas. Att bara, rent och ärligt och härligt; fläka ut sin fantastiska personlighet. Gärna ska det vara till 100% också. Det ska liksom vara sådär, låt mig tänka, uppstyrt men ändå spontant. Det ska vara ett riktigt Herre min skapare, men ändå ska du inte vara ful eller motbjudande. Sen är det bara att luta sig tillbaka och sleva i sig alla kommentarer och beröm. En sådan underbar människa, va. Kan ni förstå. 

 

Jag bryr mig inte om vad folk tycker, kan ju vara den största lögnen i världshistorien. Ja, större än Hitlers något påklistrade uttalande om att han tycker alla är lika mycket värda. Större än Egyptens "Nej vi ser inte ner på kvinnor." Sociala medier bygger på det behov, att synas och höras. Det är ett samspel med andra människor, det är uppbyggt på att få bekräftelse av andra människor. Slutsats: Du bryr dig om vad andra tycker. Inte vad alla andra tycker. Men fortfarande, du bryr dig. 

 

Att tjata så förbannat om att man är så underbar, att man är så självsäker och accepterande, känns det inte som att människor upptäcker det... jag vet inte... själva? Testa att dra ett skämt, och efteråt säga "alltså jag, (insert name) är så himla rolig", and watch it die. 

Det slog mig att titeln kanske borde ha varit "riktiga män" istället, men eftersom jag hade tänkt nämna självaste kronprinsessan så falerade det hela. Gaygalan är något som får mig att tro på mänskligheten. Faith in humaity restored. Jag är inte gay, jag slåss eller kämpar inte för HBTQ. Men just gaygalan är något som gör mig så oerhört glad. Visst är det lättillgängligt att sorglöst tycka om det när det framställs sådär, när starka och inspirerande människor tillsammans med Sveriges kändiselit driver med sig själva och få det hela att se ut att vara ett enda stort kalas. Men jag tycker det är okey att tycka om det just så. För att, att säga att jag inte bryr mig vore fel, men att jag som inte annars riktar min fulla uppmärksamhet mot detta gör det just då, då måste det ju vara värt någonting. Och kanske, men bara kanske, når det även ut till andra männsikor på samma sätt. 

 

Berörde gjorde det i alla fall. Bara att sjuksköterskan som faktiskt torkade tårar utan handskar var är oerhört stort, och att Victoria näst intill skrek ut sin hyllning till årets homo, det var också ganska stort. Och att människor som Soran, Jimmy och Lawrence, Adam och Adam, och Jonas Gardell verkligen visade hur riktiga män ska vara och att riktiga kärlekshistorier finns. De är modiga, roliga och samtidigt väldigt attraherande. 

 

/M