Jag kan inte riktigt bestämma mig för om våra lärare har något slags perverst intresse i våra liv eller om de helt enkelt tycker det är viktigt att visa någon slags personlig mognad. På den senaste tiden har de uppgifter vi fått cirkulerat mycket kring oss själva. Mycket mer än vi varit vana vid. Uppgifter som kräver en stor skopa självinsikt och långa funderingar. Det är svårt att sätta ord på sig själv, sin lycka och hur man är som kulturkonsument, när man egentligen inte har den blekaste om vem man är. Man kanske inte är den man skulle vilja vara. Man kanske känner att det som gör en lycklig inte stämmer överens med bilden man vill ge av sig själv. Musiken som man helst dansar till tillhör kanske inte den värld man så brutalt gärna vill tillhöra. Att bli bedömd är alltid jobbigt, och att få betyg på så intima tankar är inte det lättaste alla gånger. Även om det handlar om framförandet kan det ge en extra belastning. Jag tror dock inte att man ska undvika det, för det kommer möta dig snart ändå. Huvudet högt är en bättre position än att skämmas för sig själv. Alla gånger. 

 

Själv inbillar jag mig att jag är vis eftersom jag vet att jag inte är vis, det vill säga att jag har rätt stor koll på mig själv även om jag samtidigt inte alls har det. Hemskt vis är jag, där jag ligger i min säng, känslomässigt utmattad av att identifiera sig med saker hela tiden. Läser om feminism, blir lite förbannad för att det är farligare att vara kvinna än soldat i moderna konflikter. Tar en kvällsmacka, planerar morgondagen genom att planera in så lite som möjligt. Vill inte försöka sova, kommer inte gå utan att tänka igenom massa strunt och trams. Slår på en låt, nynnar med, känner mig liten, känner mig ensam, känner mig viktig. Känner mig besviken och hemskt nöjd. Vist var det ja.

 

/L