Ja ni ungar, nu ska mamma berätta om när hon var i Amerika på roadtrip. Så kommer det nog låta när jag kommer minnas tillbaka på sommaren när året var 2014 och jag var 20 år. När jag lämnade byn och drog på äventyr med en kamera, en ryggsäck och mina nyinköpta birkenstocks. Om vi ska ta det från början så såg jag en bild i mitt flöde på instagram. In och googla, läsa igenom en snabbis och vipps. Sisådär 25 000 fattigare hade jag bokat två veckors roadtrip och fotoresa genom USA. När det väl var dags att dra hade jag panik över packningen. Så lämnade jag alla här hemma och begav mig mot huvudstaden och flyget som skulle ta mig så långt hemifrån. 

 

Jag kände ingen alls av de 15 andra deltagarna. I två veckor skulle vi umgås. Skulle vara de enda vi hade på en annan kontinent. Jag var förväntansfull. Men aldrig orolig. Jag hade mina fördomar om tjejer i grupp. Men icke, för det skulle visa sig vara en helt amazing samling personligheter. Varje dag blev ett eget äventyr. På morgonen var det fotoundervisning av sjukt duktiga och erfarna fotografer på hotellrum. Bildvisningar av bilder vi själva tagit, fotouppgifter vi skulle göra inom olika genrer inom fotografi. Vi gick igenom Ancel Adams, Annie Leibovitz, landskap, porträtt, utmanande, göra bild kontra fånga bild, kamerateknik och mycket mer. Därefter bar det av i bilarna, mot nästa fantastiska landskap och nästa kust, berg, öken eller storstad. Vi skrattade, sjöng, åt och sov i bilarna. Så många mil av förväntansfulla blickar genom bilfönster. Vi fick se solnedgångar över hav, berg, städer. Diskussioner i natten någonstans vid Grand Canyon. Stjärnklar himmel ovanför, tusen mil asfalt under oss. 

 

Jag kan egentligen inte skriva om hur det var, inte berätta heller. Snusmumriken har en teori om detta. När man berättar om sin resa försvinner en del. Oförmögen att klä min upplevelse i ord, så står jag där. Löjligt tacksam. För de veckorna, för att Emma Svensson ordnade allt framförallt. För att Malin och Aboud och Elin och Carl-Robert körde bilar och delade med sig av sina erfarenheter. Tacksam för allt. Tack till mig själv som kastar mig ut i det okända. För det är så himla värt. Så fina vänner jag hade kunnat gå miste om. Men där stod vi, två veckor senare. På flygplatsen och sa hejdå och vi ses snart. Grät en skvätt. Grät i Stockholm också. Ledsen över att skiljas. Glad över att ha träffats. Fått hänga med personer med samma intresse, från andra städer och andra byar. Från Stockholm och Örebro. Från Göteborg. De skrattar högt. De gillar koriander. De använder fel pronomen och är från Skåne. De är systrar och tvillingar och vänner och tar så fina bilder. De är ekorren i Ice Age. De älskar väskor och idomin. De gillar trance, hiphop och indie. De är fuckin fighters som går längre än de trodde de kunde klara av. Så imponerad. Speciella och trevliga och roliga och fina och starka och beundransvärda och talangfulla. Nu blir jag ledsen igen. Det må vara så cheesy så det är på gränsen, men ni gjorde verkligen resan. Så. Nej vet ni vad. Det var en resa som jag ska tjata ut något otroligt inför mina framtida barn. Min egna "När jag var på bali"-resa. Jävlar va kul det var. Så!

 

I fredags drack vi öl och bowlade med Adrian Lux, Martin och Nico. Pratade om lite allt möjligt och hade det bra. Fint av dem att bjuda in oss att hänga lite senare, och spelningen var fantastico, ett jävla drag.

 

 

Pic by Linnea

 

Alltså jag har haft två riktigt bra dagar fulla med andan-i-halsen-kräk-nervositet på ett överpeppat sätt. Min fantastiska beskrivning vittnar om hur lite erfarenhet jag har haft av sånna dagar. För tillfället ligger jag utslagen i sängen hemma, med huvudet fullt med saker att lägga på fin-minnet och annat att sätta in på erfarenhetskontot. Även om jag ibland tycker mig förtjäna Nobelpriset i personlighet, så var konkurrensen hård med många trevliga och duktiga personer. Håller tummarna.

 

 

/L