Hemma igen efter två dagar i huvudstaden. Vår vistelse såg ut som visat ovan, med poserande framför batikväggar, inför-festival-pepp på ett slitet hotell på söder där färgen släppte på trappräcket och frukosten serverades i ett litet rum på källarplan av en gammal dam från österrike med de största glasögonen. Vidare till pastahimmeln med goda vänner, lång och lockig Oscar och den ack så stilige sångaren i Noah and The Whale. En galet stencool spelning med The xx, där vi förälskade oss i basisten med sitt stenansikte och kroppsföring från jag vet inte var.

 

Tusen miljoner människor som skulle se Håkan, och var så taggade på att köa. Med fara för våra liv fick vi tillslut ge upp de platser vi så troget köade för att få, till större och mindre kövilliga personer som kom en dryg kvart innan spelningen skulle börja. Det gjorde ont i både kroppen och i hjärtat när något så fint som en Håkan Hellström-konsert blev ett slagfält där personer ramlade ihop för att försvinna bland de tusentals trampande fötter och de första låtarna spenderades med att försöka ta sig ut ur den hoppande och tryckande massan för att komma längre bak där bilderna togs. Och missförstå inte detta, vi har varit på konserter och är vana med både kö, trängsel och tio tusen pers som dansar vilt. Men storleken har betydelse, och vi önskade att vi också vägde hundra kilo och att noll av dessa hade så mycket som ett hekto hänsyn eller respekt för andra. Vi skyller inte på Stockholm. Eller jo lite. De år av Peace&Love som vi upplevt har alltid kärleken och respekten funnits och smält samman med själva betydelsen av en festival. Självklart vill alla ha så bra plats som möjligt, men alltid med en gemenskap och omtanke. I storstadens festivalattityd kändes det bara smått naivt. Det var bara en uppenbar brist på rent hyfs. (Btw ja, det är Linnea på 70 bittra år som skriver) Men alltså: Sen ankomst till spelning betyder litet intresse för artisten i fråga och därmed har man ett litet intresse/är inte alls förtjänt av en bra plats. Alltså inget motiv till att tränga sig fram till staketet annat än ren och skär ondska. Jag slår härmed ett slag för den konsertmoral jag tycker saknas. Stockholm, va fan liksom! Det är liksom inte meningen att man ska behöva ta anabola för att inte bli totalt mos på en sådan här konsert. Så är det med det. Popaganda kan inte hållas ansvariga för detta, men de kan hållas ansvariga för att inte ha staket annat än framför scenen. 

 

/L och jag är säker på att A och M håller med mig på samtliga punkter