En novemberkväll försvann en god vän ut i mörkret och dörren stängdes bakom henne. Kvar satt vi och söp så gott vi kunde, hällde på mer fejkblod och ranglade vidare mot spännande möten med Jack Sparrow i Halloweennatten. Mitt i den så kallade house-musiken rullar orden ut över de dansande besökarna, de som ska föreställa sexiga katter, men lyckas ungefär minus tre på en skala, och alla andra jag kan se ner på om jag har lust. Sluta drömma om det ljuva livet sjunger han, vår Håkan och frälsare. Första tanken som slår mig är att nu är hon verkligen borta. Jag stannar upp. Tittar mig om och hjärtat drar liksom en lätt skälvande suck. Borta. Känslan går över relativt snabbt, en scream-mask och ännu fler sexiga jävla kostymjävlar senare så är den som bortblåst. Jag vaknar upp och min kropp kräver minimalt med ansträngning och maximalt med fett och vatten. Hon, på väg mot sitt livs hittils största äventyr. Tiden går och inget är särskilt annorlunda. Jag börjar jobba heltid och får ändå för mycket att tänka på. Typ. Har ju min kille och ena, underbara halvan av min bästa vän-duo kvar. Och det gick bra. Vips så blev det januari och hon var tillbaka. Men nog hade det saknats alltid. Kanske är det allt som vi delar. Allt från att vi var små till att hålla varandras hår på diverse toaletter, upplevt och delat fantastiska konserter, resor, hjärtekross, utmattning, pepp, press till att vaka på akuten trots att man antagligen var mest full och i vägen. Hon är tillbaka. Plötsligt kan man berätta något osammanhängande och hoppa över ca 70 % och ändå fattar hon. Plötsligt ringer det utan anledning, pratas sex och hur man brygger kaffe. Allt kommer tillbaka. Det dröms naiva drömmar om framtiden igen. Planeras. Skämtas. Pratas hjärtebesvär och lyssnas tålmodigt. Hybrisen kommer tillbaka, för ingen är lika bra som oss. Det som stör mig nu är att jag jobbar för mycket på fel ort, och att det inte längre är den dagliga dosen jag är så van och fäst vid. Inte så konstigt att det känns lite drygt, för det är inte många kompisar som är som solen när det dagas, parken där i våras. Detta är troligtvis det mest gay-iga jag skrivit, om troligtvis den bästa sortens vän.

 

/L