Om några dagar åker jag hem. Hem. Att bara skriva det känns... Jag vet inte, jag vet inte hur det känns faktiskt. Det är en sån overklig tanke. Det är något man har gått och tänkt på fram och tillbaka i flera månader, och nu så kan jag nästan ta på det. Och med så blandade och oklara känslor. Som jag har längtat och saknat, men hur hårt det än låter så är man en vanemänniska. Det här har blivit mitt liv nu. Jag bor i dåliga sängar och stökiga 10-bed-doorms. Krigar mig fram i köket och lever i min pedantiskt organiserade resväska. Jag har vant mig vid högljudda tyskar och skitiga toaletter. Jag har vant mig vid luffarlivet där jag gör vad jag vill när jag vill. Bara det är innanför budgeten vill säga. Jag har mött fantastiska människor och sett plaster jag inte trodde fanns. Det är inte det att jag har glömt hur det är där hemma, men jag har upplevt saker för en hel livstid under de senaste månaderna och det är här livet har blivit min verklighet. Det känns konstigt och säga det men jag vet inget annat för tillfället. Det jag ser och upplever är det som finns för mig. Egoistiskt och självupptaget kan tyckas, men också sant. Allt annat blir av osäker existens. Men en sak är och förblir jag i alla fall säker på, mitt i allt mitt förvirrade, att alla de människor jag har där hemma är svårslagna. Oslagbara. Och trots att min hjärna sakta ställt in sig på detta liv och gjort resten oklart, så kommer den inte åt de mest speciella människorna. Tvärtom, uppskattningen har bara växt. För dem och för sköna sängar.