Dag fyra blev en riktig turistdag! Det va faktiskt så man hade längtat efter det.

Och sen blev det utkikstorn. 

Blir helt nostalgisk när jag ser de här bilderna. Det trodde jag ju inte, att jag skulle sitta här och le och minnas tillbaka. Minns hur stressad jag var, skapade en press som inte fanns. Rädd och osäker, hade ju aldrig förr gjort något sånt här. Minns min misstro när tjejerna fixade mitt hår och hur imponerad jag sedan blev av resultatet. "Oj, lite såhär kanske man kan göra, vi provar!" är ju exakt det man vill höra när man sitter med hårnålar i hela håret och på helspänn, med ett pressat tidschema undrar hur det här ska sluta. Jag minns hur nervös och förväntansfull jag var, och hur Jonas ändå fick mig och känna mig så bekväm. Minns hur jag kände mig fin. Klingande glas och skratt. Minns oron för att träffa sitt ex för första gången sedan uppbrottet, och lättnaden när man kunde prata och skratta ihop. Minns alla nya och roliga vänner man träffade. Och de gamla och fina som fanns där och stöttade. Minns att det kändes magiskt ändå, lite som en bal på slottet. Minns hur roligt det var när jag drack för mycket champagne, välte ut ett vinglas och var tvungen att knäppa upp klänningen för att kunna andas. Och hur jag tillslut dansade med mina sidenbandsklackar i handen. Sedan gick vi hem igenom sommarnatten. Jag hade för ont i fötterna för att inse det fina i det hela. Men det var sommar då och natten blev ju bra, så det var vackert, men det såg jag först idag.

 

Så nu läntgar jag som aldrig förr till våran bal. Det är något speciellt ändå. Och ett år äldre och ett år säkrare tänker jag inte vara rädd och nervös. Lite kittlande, hisnande nervös i så fall. För i år ska jag bara njuta. Njuta bland tyger i vackra färger och stiliga pojkar, familj, vänner och champagne. Sedan kan vi fånga den där sommarnatten.

 

/M

Och åt mat... Jag har aldrig ätit så mycket mat i hela mitt liv som när jag var i Ukraina. Mamman stod och lagade nästa måltid medan vi satt och åt. Vi åt ungsbakad lax och grillad kyckling till frukost. Och så fortsatte det i princip varanna timme hela dagen. Tur att mamman lagade så god mat. Så fick jag höra att "Det vet man ju, att svenskar tackar nej fast de vill ha bara föra att vara artiga". Så min familj bara lastade på mig mat och godis.

 

 

Bild från nån jävla tumblr. 

 

Våra ukrainska vänner. Solobild á la Douglas, vad mer behöver man säga? Douglas, Erik och Emil va upp på scen och sjöng "Helan går" och visade hela stället vart skåpet skulle stå. Jag, Douglas och hans ukrainare hade trevligt. 

Det här är vårt eget, sa hon, och vi gör precis som vi vill. Hon pratade om något annat, men tänk på det.

Så kan man se på det hela. Det är ändå du som har kämpat för dina betyg, för att du vill komma någonstans. Eller så har du inte kämpat men ändå nått dit du ville. Oavsett målsättning så har vi faktiskt gjort tre år. Alla har gjort det på sitt eget sätt. Nu inser jag faktiskt att det som kommer härnäst är mitt. Och det kan jag göra precis som jag vill med. Jag kan göra vad fan som helst. 

 

Det hon sa kan handla om allt man vill att det ska handla om. Allt efter den 7:e juni till exempel. Juni, Juli och Augusti, och så vidare. Att bli helt dramatisk och säga att man blir vuxen över en natt är smått befängt, även om det är bra att inse att en förändring är på sin plats. Livet fortsätter efter studenten. Dock i ett nytt kapitel. 

 

Vi ska göra precis som alla andra har gjort. Men att vi firar som de andra, gör egentligen inget. För det vi firar är vårat eget. Det så kallade vuxenlivet kommer inte slå dig i ansiktet när du vaknar och det är den 8:e juni. Så studentmössebilder och nedräkningar av dagar har sin charm, inget ont om det. Men bakom studentmössebilder och nedräkning av dagar kanske man kan tänka på vad hon sa. 

 

/L