Rader från en augustikväll bakom restaurangen
På lastkajen bakom resturangen. Lukten av öl och avfall från containern drar sig undan med värmen från dagen som varit. Bilarna susar förbi och påminner oss om hur obetydliga vi är för resten av världen. Det är nästan helt mörkt och hösten som finns i augustiluften känns runt oss. Höst och allt vad de innebär trycker lätt på, men viker inga ryggar ikväll. Knäcker inga psyken. Lika lite som de odrägliga medelåldersmännen på uteserveringen kommer innanför huden och benet som gemensamt bildar vår panna. Det har varit många sånna tidigare i sommar och det kommer komma fler imorgon. Nya kunder för resturangen. Vatten på en gås. Vägval för en ung. Ny beslutsångest på ett redan något besvärat sinne. Det är inte oväntat det här med beslut och förvirring. Vänner som flyger och kärlekar som tar nästa tåg härifrån och den andra blir kvar på perrongen, ensam. Ser efter tåget och går sen hem igen. Det är så väntat att det tas med någon slags fattning, även om det gnager i kanten på det lilla men ack så hårt bultande röda i bröstet.
