Det suger liksom i magen, rädslan för att bli upptäckt. Skammen, ångesten och det ständiga spelet. Du möter ögonpar och det står lögnare i pannan på dig men så länge du håller deras blick med ögonen kanske det går. Eller står det i ögonen också? Slår ner blicken. Korridorer, viskningar, spel, rädslan för att någon av misstag ska få tag i en tråd, och repa upp hela historien du så omsorgsfullt vävt ihop och att du sen ska stå där helt naken och exponerad och skamsen. Varför ljög du?

 

Vi diskuterade det här om dagen, en vän sa att jag var så ärlig. Jag liksom hajade till och snabbspolade episoder i mitt liv där jag kunde ha skämt ut mig för att jag hade sagt något. Men sen slog det mig. Varför ska jag vara orolig eller behöva skämmas över att ha sagt sanningen. Det är ju helknäppt att jag ska sitta där och känna mig dålig för att jag är ärlig. Då blir jag arg. Sådär tonårsupprörd, smälla-i-dörrar-upprörd, över världen och hur den är. Hur människor beter sig mot varandra. I alla fall när det kommer till sådant. Smussel och att folk stryker längs väggarna för varandra istället för att tala ut är så sorgligt. Man ba men förihelvetesägvadnityckernångång. Att dra pungen över huvudet och gömma sig, vem vill vara en sån person egentligen. Finns inget mer oattraktivt. Nån gång stöter man på känslan av att en gammal vän inte är samma vän längre. Vänner ska vara en trygghet men sen händer något. Vad det än handlar om så gör det mig aldrig eller sällan illa, men att inte lita på någon är inte kul. Det spricker, förstörs sakta därifrån. Det är inte kul helt enkelt och det sabbar så mycket. Jag tänker ofta tillbaka och ba: Fan va synd att det blev så. Det är så ömtåligt, och inte alla bryr sig om sånt. Men det gör jag. 

 

Jag har inte alltid kunnat stå på mig och jobbar med det hela tiden, men jag är medveten om vad jag tycker är viktigt och försöker göra vad jag tycker känns rätt utan att trampa på någon i onödan. Helst utan att trampa på någon alls. Det vill jag inte. Jag säger det jag känner att jag behöver, men spyr absolut inte ut mitt liv i detalj när någon frågar. Jag säger det jag vill säga, ingen kan tvinga mig till mer. Så jag är oftast inte rädd. Det är så värt att slippa ångest och ett ständigt litet spöke i huvudet och känslan av att man gömmer sig. Jag tänker tillbaka. Ju mindre jag har behövt nalla på saker, dölja och smyga, ju bättre mår jag.  Och det är det som spelar roll egentligen. Det blev så mycket jag i mitt resonemang här. Av den enkla anledningen att det handlar om mig. Ingen annan kommer stå upp för mig i slutändan om inte jag gör det. 

 

Varför  ljuger du? Småsaker oftast kanske. Inget stort dubbelliv. Ställ dig frågan ändå.

 

Jag försöker vara så ärlig jag kan för min egen skull. För att jag vill vara ärlig mot mig själv och därigenom mot andra också. Till de som förtjänar ens förtroende. Jag ser ingen anledning att vara orolig och må så som lögner får en att må bara för att man ska värna om någon annan. Nån som kanske behöver lite sanning kastat i ansiktet.  Det svåra är ju när man gjort något fel och inte vågar berätta det. Det är ett kapitel för sig. Men försök så gott det går. För eran egen skull. Att andra ljuger kan jag inte påverka mer än att bara vara just det jag vill att andra ska vara. Att var äkta så gott man kan. Det kanske inte är lätt, man måste akta sig för att inte såra någon. Lägga fram det så att det aldrig finns någon illvilja i det. Att inte säga vad man tycker är så respektlöst. Mot andra och framför allt mot sig själv. Visa lite stake va fan.