Instikten sägs få människan att överleva. Att hänge sig åt instinkten är vad våra förfäder gjort i tusentals år vilket har fört de framåt. Varför förvånar det då ett ögonpar och förbryllar en medmänniska, när instinkten tar över. När människor blir till djur. Äckliga, svettiga djur som endast vill fylla ett syfte. Det mest basala behovet av att fortplanta sig. Instinkten tar över, och allt vad insikt och social kompetens heter slits i bitar likt ett piece of meat. I samhället finns inte plats för djur, därför förvånar det kanske när den civiliserade människan ställs mot ett djur för första gången. Sitt eget eller i vänner. Instinkter finns i oss alla, lika olika starka som olika lätta att kontrollera för den olike personen i fråga.

 

I samhället finns inte plats för djur. Men de finns ändå innanför nästan varje fönster du går förbi. Utanför dubbelglasen, som står fuktiga efter den febrila aktiviteten innanför, finns ingen plats för djur. Djuret är skyddat och accepterat när det inte skadar andra. För det svettiga djuret kan förstöra relationer genom att tänka enbart med en del av kroppen, och tappar fotfästet i vardagen. Det stackars djuret blir skrämt av hur dess värld vänds upp och ner, så det stryker längs väggarna. Tyst och försynt, näst intill osynligt. Skamset, för det vet antagligen att det är dets eget fel. Dess tidigare flock accepterar inte djurets beteende, det skadar flocken och både det själv och de andra stöter ut det. Djuret ångrar sig ensam i sin lya, eller i någon annans. Dess drift har redan fångat det, vunnit. Skadan är gjord. 

 

/L