Så var det dags, en konsert jag sett fram emot väldigt länge. Känns som om man inte får skrvia något dåligt om Bruce. Tidningarna hyllar honom unisont. Men sanningen är, med en riktig "The Boss" spelning i ryggen, att han heller inte gör skäl för någon som helst kritik. Okej, vi satt i princip 100 meter upp i luften och en halv kilometer från scen, men jag känner ändå att det är ju inte Bruce fel att han drar mer än 55 000 människor och får lov att använda så stora arenor. Och hur som helst förlåter jag honom, för jag har aldrig sett sådan energi och genuin glädje från någon, i tre timmar. 

 

Han hann med mycket också, han och bandet. Under en låt förvandlades hela arenan till en enda stor jazzklubb, under några kändes det som man var på Irland och under andra var det bara förstaklassig rock. Han förklarade ett och annat om kärlek också, på ett bättre sätt än många andra. Han sa också åt en att göra sig av med alla lögner och drömmar som bara förstör en, och jag kände verkligen att mycket av det han sa gick in. Han fick en och tro på det förlovade landet. Och hopplösheten och samtidigt hoppet som finns i "Thunder Road" är svårt att förklara.

Under "Racing In the Streets". Vackert 

 

Han fick mig och tvivla lite också. Är det okey att tycka någon som skulle kunna vara ens farfar är rätt sexig? Jag kom fram till att om han heter Bruce så är det nog det, lite i alla fall. Och en av de bästa stunderna på hela konserten var när han tog upp en liten kille på scen som fick spela gitarr med honom. Hur coolt vore det inte och kunna säga det? Något man kan vara stolt över hela livet. Att lillkillen sen gjorde stage dive och langades över publikhavet till sina föräldrar var ju den klockrenaste avslutningen.

 

 

Här är ett litet smakprov jag gjort på hur det såg ut under "Wrecking Ball", en av mina favoritlåtar från nya.