Det är när man börjar sakna läpparna mot pannan och andetagen i nacken när man sover själv. Hans läppar och hans andetag. Det är då man börjar fundera. Fundera på det som man tidigare valt att inte tänka på, som man ryckt på axlarna åt. Det som man inte ens vågar säga högt för att det blir för verkligt då. Det kan bli för komplicerat. Speciellt när man vet att tiden börjar ta slut. Och det är då det blir krångligt med känslor och sånt, för man bryr sig. Och plötsligt är det jobbigt att säga hejdå och gå till jobbet, för det betyder att man är ett hejdå närmare det sista hejdåt. Plötsligt sitter man där i bilen och stirrar rakt fram och är tom och faller på samma gång, för man har inte en aning om hur man ska reda ut det här. För man låtsas som ingenting och räknar samtidigt ner. För osäker för att våga prata, för om man pratar kan det gå bra och det kan gå dåligt. Och även om allt bara låter svårt så handlar det ändå om någon som får en att le. Det är ju inte personen i sig som är problemet, tvärtom, mer lösningen. Det är vetskapen om vad som komma skall som sätter käpparna i känslohjulet. För pessimisten inom mig viskar att det är när man har något att vara glad över har man på ett dumt obligatoriskt sätt också något att förlora. Och när man själv inte vet hur man tänker, hur ska man då kunna förklara det för någon annan? Innerst inne kanske man vet ändå, man har bara försiktigt slagit in det och lagt det någon stanns långt där bak. Märkt det med "ömtåligt, rör ej" för att det inte ska kunna skadas. Jag tror jag ska fundera lite på allting och kolla vad hjärnan säger, sen ska jag nog försöka leta reda på det där lilla paketet. Önska mig lycka till.

 

/M