Nu har en vecka gått och här får ni lite bilder. Allt här är blandade känslor, från extas på barriärrevet till total ångest och hemlängtan nästa dag. Trodde aldrig jag skulle längta hem såhär mycket, dock tror jag också att den här sortens resan kräver att man är singel. Att sakna är svårt. Iallafall, regnskog och rev är inte dåliga grejer, och australiensare kan va de trevligaste människorna jag någonsin kommer träffa. Mitt i mitt känslomässiga kaos ger den här resan mig faith in humanity.

/M

 

 

Ny vecka och allt känns bättre. Hade en mysig middag igår med Simp, vaknade idag och tog bussen hem. Lite sol, lite frost och hoppet kom liksom tillbaka. 

Går upp, tittar ut. Nä. Skit idag igen. Sen när blev november bara ett stort skithål med grå himmel och kalla vindar. Inte ens en mysig storm kunde den ta med sig. Bara grått. Så tungt. Förra året var jag på väg till Amerika och en saknad vän, samt en hälsoresa till Dominikanska Republiken. Sov på en madrass i ett dorm med mina kläder som kudde, blev rundvisad på campus och stan i Burlington. Kände lukten av gräs fler gånger än jag kunde räkna, så himla ovant. Åt BJ, pannkakor och pommes frites med nån ostsås på. Lyssnade på Bon Iver och upptäckte en liten del av ett fantastiskt land, slirade runt på flygplatsen i New York, åt mitt livs största cookie, hittade enkelt hem på flygplatsen i Amsterdam. Alldeles själv. Kontraster ska man tydligen jobba med, och det har jag verkligen gjort. Amerika mot det här. Visst, jag jobbar och köttar på bäst jag kan. Och det går bra. Men fortfarande är november fyra veckor för lång, 30 dagar för mycket och så vidare. 

 

/L

Vi har fått önskemål om en lite närmare presentation om oss. Så därför tänkte vi lägga upp ett inlägg där vi presenterar oss och vad fan vi gör egentligen. Det här får handla om hur vårt lilla kollektiv hänger ihop och hur bloggen kom till. 

 

Vi är tre stycken, Linnea, Matilda och Alva. Vi bor i Vikarbyn utanför Rättvik, i Dalarna. Så, mer än så är det inte. Eller jo lite, men det kommer i en personlig presentation som kommer inom en snar framtid. Mer om bloggen nu. 

 

Nånstans förra sommarn rullade vi ut en moped på en åker, tog lite bilder och fick skäll av en bonde. Sen fick Matilda bli offer och stå ute i en sjö i regnet med förkylning som följd. De inläggen hittar ni här och här. Vi tyckte de blev så bra så vi fotade lite till under hösten och drog sedan igång den här bloggen i februari. Vi ville helt enkelt göra av bilderna någonstans och visa upp dem. Få utlopp för kreativitet och lusten att skapa något med det lilla vi har. Så mycket inspirerar oss, allt från musik till natur till fotografi och bilder, till stil och kläder.  

 

Sedan vi startade har vi varit ute på olika ställen, experimenterat oss fram med kläder, kamera och miljö. För att vi tycker att det är kul att klä ut oss och hitta coola, udda platser helt enkelt. Under de senaste halvåret har vi fotat allt möjligt, dragit på festival, skrivit av oss känslor och tankar om vår alldeles egna student, tagit studenten, åkt till stockholm och lekt cirkusprinsessor i natten, gjort diverse fotojobb, sett igenom diverse beteenden, gjort flera fantastiska shoots, gjort många bra shoots, fått vårdepressioner, sommarglädje, höstdepressioner, hängt mycket med fina vänner, haft en otroligt fin kräftskiva med dessa, vunnit pris för bloggen och mycket mer.

 

 

 

Som min kära vän redan har nämt så ställde vi till med fransk afton i måndags. Inte för att någon av hos hade någon större koll på fransk mat som det visade sig, men att lyssna på fransk musik och dricka vin i randig tröja och basker räckte fint. Så, en mindre bildbomb. 

Australien står i lågor och dit är jag på väg. Helt frivilligt har jag valt och lämna allt de trygga och åka till andra sidan jorden. Inte få fira jul med hela släkten och inte få somna bredvid honom. Inte skratta så som jag skrattar med min fina syster som på första bilden. Eller ja, inte på ett tag i alla fall, för att inte låta överdramatisk. Det finns ju dagar när man undrar vad det egentligen är man har gjort, vad sjutton man har gett sig in på. Men så finns det dagar när man inser att man kan göra precis vad man vill just nu, och att det här faktiskt är ett litet vilset försök till just det, att göra vad man vill med sitt liv. Barriärrev och outback känns som en helt okej början. Och så får man den där känslan av att vara oövervinnerlig istället, som om ingenting i hela världen är orimligt eller omöjligt. Här åker lilla jag till andra sidan jorden, utan någon riktig koll på någonting känns det som. Men jag har lärt mig en sak, när man har den känslan kan man alltid tänka "det kommer bli en bra historia att berätta senare", och då brukar det kännas lite lättare. Och jag tror det här kommer bli en jävligt bra historia till slut. 

 

 

/M