Lyssnar helst på massa unga män som sjunger i fina falsetter. Indie, elektroniskt, lite folk, lite spaceiga ekon och lite syntar typ. Låtarna ska liksom låta som en roadtrip genom Alaska. Bon Iver, The Naked and the Famous osv. Ska jag dansa så vet jag inte riktigt vad det heter, men jag skulle förklara det som köttig house men det är säkert inte rätt nånstans. Live ser jag absolut helst Håkan Hellström. Hm, vad mer om mig? I vinter ska jag jobba som skidinstruktör, träna och bara dra in massa pengar och fundera ut var jag ska dra. För någonstans ska jag. Har tänkt mest Europa, men Nordamerikanska skogar och mil efter mil av asfalt att dra fram över lockar hela tiden. Min bror och jag har lite planer ang det. Vi är födda i vandringskängor och sov säkert halva vår barndom i tält, på fjäll eller på gården. Sånt gillar jag. När jag inte fotar så tränar jag, spelar LoL, letar inspiration, följer bloggar och läser böcker om Mumintrollen ur filosofiskt perspektiv. Äter gör jag också mycket, och lagar mat, bakar, pysslar. Det bästa jag gjort är ädelostpizza tror jag. Den är sjuk. Gillar inte grönsaker egentligen, men äter för att jag vet hur bra det är för mig. Naturdokumentärer och fantasyfilmer är mina bästa tidsslösare. Skulle vilja hänga med BBC på en sån produktion med kameror som kostar mer än mitt hus. Jag är en liten nörd, och nej jag döljer det inte särskilt noga. Tycker det är kul med fakta, geografi, betyg, och presentationer. Jag delar ca allt jag äger med min bror, byxor, hoodies, halsband, tofsar, jackor. Han delar tillbaka med mig, så det är ett fint utbyte. På tal om kläder så blir det mycket second hand, mina bästa grejer är andra hand. Jag vill liksom ha saker som ingen annan har eller har sett ens, på så sätt är jag rätt dryg. Jag gillar att göra saker. Utflykter och aktiviteter. Maskerader är det roligaste. När jag slappnar av i ansiktet ser jag sur ut, men det är jag inte. Det är ganska jobbigt faktiskt. Jag tycker inte om när människor inte säger som det är, när de inte säger ifrån. Folk som bara ler och håller med, utnyttjar och rycker på axlarna. Jag gillar när det finns engagemang. Jag är noga med att bara göra saker jag vill, inte bli påverkad av andra. Jag tycker om att göra mina vänner glada, hitta på saker, baka en kladdkaka och gå hem till en vän för att muntra upp den. Det är sällan jag blir med på bild eftersom jag jämt finns bakom kameran. Här är en bild från i somras som har den känslan jag tycker så mycket om. 

 

Ett citat av Folke, papperslappsmannen, som rubrik och en bild på mig som jag tycker om lite extra.

 

 

 

Jag tog studenten nu i år och har tusen idéer för vad jag ska göra nu. Gick samhällspogrammet och jobbade lite vid sidan av skolan. Nu när jag gått ut har jag jobbat, främst inom restaurangbranschen som jag har varit i de senaste tre åren, men även vikarierat en liten sväng på högstadiet. Har sparat allt jag kan och i början av november åker jag till Australien i tre månader för att resa runt med en vän. Skräckblandad förtjusning. Längre än så har jag inte kommit med framtiden. Vill (i alla fall vad jag tror nu) plugga vidare lite senare inom diplomati, bistånd, eller männskliga rättigheter. Rädda världen helt enkelt. Men just nu känns det som om det blir flytt nånstans när jag kommer hem bara för att göra något annat. Annars då, jag gillar musik och konserter. Håkan, Lasse, Säkert, och lite Noah and the whale, Mumford och Bruce Springsteen. Tvekar inte att hänga med min far på hårdrockskonserter om det vore så. Gillar inte människor som inte kan bete sig på konserter och människor som saknar medkänsla eller någon sorts empati. Aja i alla fall. Gillar popcorn, och antingen en riktigt god pasarätt, eller bara skräpmat. Och tacos, tacos är bra. Jag vill resa så mycket som möjligt undet mitt liv och blir ibland lite uppgiven när jag inser att jag inte kommer besöka alla fina platser som finns. Jag stressar för mycket, stressar över saker som inte finns och får svårt att andas. Gillar inte att bli missförstådd och och pratar ganska mycket. Älskar vår katt och att skratta till roliga, meningslösa klipp på Youtube. Med bloggen vet jag inte riktigt vad jag vill, men jag vet att jag verkligen tycker om känslan av att få till en riktigt bra bild. Att upptäcka nya och annorlunda platser är det bästa, när man förstår att det kommer kunna bli någonting man kan vara stolt och nöjd över. Så därför tar jag och bjuder på den första bilden som gav mig just den känslan, och som gjorde att jag kände "shit, jag har ingen aning om vad alla andra tycker, men jag gillar verkligen den här". 

 

*Update: Är just nu i Australien. Konstaterat tre saker. Har lärt mig att hemlängtan är svårt och att jag uppskattar alla där hemma något otroligt. Att resa är inte alltid enkelt men jag älskar Australien och de trevliga människorna här. Och till sist, vår rumskompis från Kongo får mig med sina historier om släktingar i rebellgrupperna att inse att just de ämnen jag tidigare sa att jag skulle vilja läsa, är precis det jag vill.

Det suger liksom i magen, rädslan för att bli upptäckt. Skammen, ångesten och det ständiga spelet. Du möter ögonpar och det står lögnare i pannan på dig men så länge du håller deras blick med ögonen kanske det går. Eller står det i ögonen också? Slår ner blicken. Korridorer, viskningar, spel, rädslan för att någon av misstag ska få tag i en tråd, och repa upp hela historien du så omsorgsfullt vävt ihop och att du sen ska stå där helt naken och exponerad och skamsen. Varför ljög du?

 

Vi diskuterade det här om dagen, en vän sa att jag var så ärlig. Jag liksom hajade till och snabbspolade episoder i mitt liv där jag kunde ha skämt ut mig för att jag hade sagt något. Men sen slog det mig. Varför ska jag vara orolig eller behöva skämmas över att ha sagt sanningen. Det är ju helknäppt att jag ska sitta där och känna mig dålig för att jag är ärlig. Då blir jag arg. Sådär tonårsupprörd, smälla-i-dörrar-upprörd, över världen och hur den är. Hur människor beter sig mot varandra. I alla fall när det kommer till sådant. Smussel och att folk stryker längs väggarna för varandra istället för att tala ut är så sorgligt. Man ba men förihelvetesägvadnityckernångång. Att dra pungen över huvudet och gömma sig, vem vill vara en sån person egentligen. Finns inget mer oattraktivt. Nån gång stöter man på känslan av att en gammal vän inte är samma vän längre. Vänner ska vara en trygghet men sen händer något. Vad det än handlar om så gör det mig aldrig eller sällan illa, men att inte lita på någon är inte kul. Det spricker, förstörs sakta därifrån. Det är inte kul helt enkelt och det sabbar så mycket. Jag tänker ofta tillbaka och ba: Fan va synd att det blev så. Det är så ömtåligt, och inte alla bryr sig om sånt. Men det gör jag. 

 

Jag har inte alltid kunnat stå på mig och jobbar med det hela tiden, men jag är medveten om vad jag tycker är viktigt och försöker göra vad jag tycker känns rätt utan att trampa på någon i onödan. Helst utan att trampa på någon alls. Det vill jag inte. Jag säger det jag känner att jag behöver, men spyr absolut inte ut mitt liv i detalj när någon frågar. Jag säger det jag vill säga, ingen kan tvinga mig till mer. Så jag är oftast inte rädd. Det är så värt att slippa ångest och ett ständigt litet spöke i huvudet och känslan av att man gömmer sig. Jag tänker tillbaka. Ju mindre jag har behövt nalla på saker, dölja och smyga, ju bättre mår jag.  Och det är det som spelar roll egentligen. Det blev så mycket jag i mitt resonemang här. Av den enkla anledningen att det handlar om mig. Ingen annan kommer stå upp för mig i slutändan om inte jag gör det. 

 

Varför  ljuger du? Småsaker oftast kanske. Inget stort dubbelliv. Ställ dig frågan ändå.

 

Jag försöker vara så ärlig jag kan för min egen skull. För att jag vill vara ärlig mot mig själv och därigenom mot andra också. Till de som förtjänar ens förtroende. Jag ser ingen anledning att vara orolig och må så som lögner får en att må bara för att man ska värna om någon annan. Nån som kanske behöver lite sanning kastat i ansiktet.  Det svåra är ju när man gjort något fel och inte vågar berätta det. Det är ett kapitel för sig. Men försök så gott det går. För eran egen skull. Att andra ljuger kan jag inte påverka mer än att bara vara just det jag vill att andra ska vara. Att var äkta så gott man kan. Det kanske inte är lätt, man måste akta sig för att inte såra någon. Lägga fram det så att det aldrig finns någon illvilja i det. Att inte säga vad man tycker är så respektlöst. Mot andra och framför allt mot sig själv. Visa lite stake va fan.