Söndagsfunderingar
När jag städar upp utspillda popcorn och godispapper i tystnaden av biosalongen börjar jag ofta tänka på viktiga, existensiella frågor. Till exempel hur många bilder en specifik person har lagt upp på instagram som har en töntig låttext som caption. Kom fram till 13%, vilket inte visade vara särskilt mycket trots allt. Jag tycker ändå det är för mycket. Andra frågor handlar om mitt liv som sådant och vad jag håller på med egentligen, vart jag ska, vart jag är. Kommer då och då fram till att det inte är så farligt att bo här. Men det är så fel! Jag vet det. Känner det i kroppen ibland, när bilderna från en perfekt tema-fest rullar ut i feeden på Facebook. Där skulle jag har varit egentligen.
Det är precis då, orden träffar mig i pannan som ett slag och nacken tar stryk av kraften; Ta mig till den där festen i stan, där människor är som du och jag.
Det är mycket jag uppskattar med platsen där jag bor. Men va fasen. Det är begränsat rent filosofiskt, demografiskt och på alla andra sätt med. Jag tror att barn som växer upp i mindre orter kan känna ungefär som om de har dansat själva hela sin uppväxt. I en skyddad och trygg miljö, med många vänner, men nästan alltid själva ändå. Det finns inte tillräckligt med olika sinnen att det finns någon för alla. Låt oss säga att det kanske inte finns någon i just den åldersgruppen i skolan som förstår en pojkes hobby att dansa. Han kan förstås ha vänner. Men pojken med hobbyn kommer få dansa själv. Vad det än är för ställe mitt identitetssökande, oskuldsfulla, överdramatiska och osäkra unga sinne letar efter så behöver inte nödvändigtvis vara bättre eller finare på det sätt som stör människor. Det behöver bara vara någonstans där jag inte behöver dansa själv.
/L
