Så var vi framme vid den sista dagen på våran helt klart hädelserika och annorlunda resa till Lviv i Ukraina. Det fanns mycket bra och dåligt, mycket upp och ner, men nog kan vi enas om att det var en livserfarenhet som hette duga i alla fall.
Jag och min kära värdfamilj. Jag gillade dem verkligen, mamma va så snäll och pappan var bara så himla rolig. Min ukrainske vän och hennes kompis var så söta.
Sen var det bara att vänta på flygplatsen.
Åt en dyr flygplatsmacka för typ 100kr gjorde vi medan vi väntade. Som jag tidigare sagt åt vi så himla mycket i min värdfamilj, myckt och ofta. Och min mage ställde om sig under de här dagarna, så så fort jag lämnade dem blev jag hungrig. Och sen var jag hungrig hela tiden.
Började dagen i morgonrock, och kände mig fånigt fin.
Vi promenerade till Gamla Stan. Så här såg den ut.
Det var fullt med fina byggnader och restauranger.
Hej.
Lunchen fick jag ingen bild på. Den bestod av saftigaste kycklingen någonsin, nån slags potatis och surkål. Mm.
Obligatoriskt Starbucksbesök och mys i värmen.
Efter en tupplur på hotellet drog vi ut för att äta middag. Jag provade en specialitet, öl och juice. Smakade hallonsoda, med en eftersmak av öl. Spännande.
Vi begav oss till Skybar på Mariott hotel för några drinkar och utsikt över staden. Så var den dagen slut.
I julklapp av min pojkvän fick jag en lapp som lovade att vi skulle åka någonstans i vår. Så vi tog ett flyg till Warszawa och spenderade några fantastiska dagar där. Vi bodde på ett hotell som var det enda som hade klarat sig från bombningar under kriget. Väldigt fint.
Ett stycke rum.
Ut-och-äta-outfit. Notera mitt misslyckade försök att locka manen. Suck..
En Manhattan-inspirerad byggnad som tydligen skulle vara någon slags gåva från Stalin.
Några hemskt goda såser och en portion pasta fick bli vårat första mål i staden och avsluta en hel dags resande.
Så var det dags, en konsert jag sett fram emot väldigt länge. Känns som om man inte får skrvia något dåligt om Bruce. Tidningarna hyllar honom unisont. Men sanningen är, med en riktig "The Boss" spelning i ryggen, att han heller inte gör skäl för någon som helst kritik. Okej, vi satt i princip 100 meter upp i luften och en halv kilometer från scen, men jag känner ändå att det är ju inte Bruce fel att han drar mer än 55 000 människor och får lov att använda så stora arenor. Och hur som helst förlåter jag honom, för jag har aldrig sett sådan energi och genuin glädje från någon, i tre timmar.
Han hann med mycket också, han och bandet. Under en låt förvandlades hela arenan till en enda stor jazzklubb, under några kändes det som man var på Irland och under andra var det bara förstaklassig rock. Han förklarade ett och annat om kärlek också, på ett bättre sätt än många andra. Han sa också åt en att göra sig av med alla lögner och drömmar som bara förstör en, och jag kände verkligen att mycket av det han sa gick in. Han fick en och tro på det förlovade landet. Och hopplösheten och samtidigt hoppet som finns i "Thunder Road" är svårt att förklara.
Under "Racing In the Streets". Vackert
Han fick mig och tvivla lite också. Är det okey att tycka någon som skulle kunna vara ens farfar är rätt sexig? Jag kom fram till att om han heter Bruce så är det nog det, lite i alla fall. Och en av de bästa stunderna på hela konserten var när han tog upp en liten kille på scen som fick spela gitarr med honom. Hur coolt vore det inte och kunna säga det? Något man kan vara stolt över hela livet. Att lillkillen sen gjorde stage dive och langades över publikhavet till sina föräldrar var ju den klockrenaste avslutningen.
Här är ett litet smakprov jag gjort på hur det såg ut under "Wrecking Ball", en av mina favoritlåtar från nya.
Stockholm tog emot oss med öppna armar och sommarkänslor. Det vill säga sol, grillat och bra sällskap.
Inte alls uppställt för Instagram.
Stockholm förknippar jag med avkoppling. Avslappnat och roligt, semester på riktigt. Åka ner till Anna och Fredrik ser man alltid fram emot, och man blir aldrig besviken. De två är som den där roliga föräldern i ett skilt par, den man träffar nån helg då och då och som skämmer bort en och bara gör allt det roliga, bjuder på glass och sånt. Att få bo hos en kock och en konditor gör ju inte det hela sämre, massa god mat. Och oftast åker man ner för att göra något kul också, och den här gången var det Bruce Springsteen-konsert, mer om det snart, han förtjänar ett eget inlägg han Brucan.
Ber än en gång om ursäkt för denna utdragna historia. Än en gång skyller jag på att livet kom emellan. Det är ju vårbildernas tid nu, då känns det som de förstör, de gråa, snöiga, kalla Ukrainabilderna. Perspektiv och kontraster, kanske det det handlar om, precis som i livet på något sätt. Nu kom i alla fall sjukdom mellan mig och livet, och då passade ju det här bilderna bra, för sinnesstämningen och så, och jag fick tid till att lägga ut dem.
Vi fikade en hel del, gud så vi drack kaffe. Vet inte riktigt vart jag lagt skärpan här, men ville ju ha med en klassik kaffekoppsbild.
Sån jacka som hon i bakgrunden har hade varenda en i Ukraina. Päls och sånt. Och så jag med ett litet ansträngt leende.
På universitetet besökte vi studenter som läste svenska. Riktigt roligt! Och de var duktiga också, en kille kunde engelska, spanska och japanska också, precis som jag. Så vi växlade på lite alla möjliga språk, tills han sa att han kunde franska, polska och ryska också, då blev det inte lika kul längre. De visste vilka Kent var också, coolt.
Och åt mat... Jag har aldrig ätit så mycket mat i hela mitt liv som när jag var i Ukraina. Mamman stod och lagade nästa måltid medan vi satt och åt. Vi åt ungsbakad lax och grillad kyckling till frukost. Och så fortsatte det i princip varanna timme hela dagen. Tur att mamman lagade så god mat. Så fick jag höra att "Det vet man ju, att svenskar tackar nej fast de vill ha bara föra att vara artiga". Så min familj bara lastade på mig mat och godis.
Och min kära ukrainska pappa var väldigt noga att jag hade tofflor på mig. Även fast han inte kunde ett ord engelska så kom han alltid bärandes på dem och sa: "Matielda!" och pekade på dem. Han var gullig, pappan, jag gillade honom.
Så fikade vi en hel del. Nästan varje dag var vi på den ukrainska versionen av "Starbucks".
Vi var mcyket med min ukrainares kusiner också. Dem gillade jag verkligen. Den äldre kunde bra engelska och vi pratade om allt, har aldrig i hela mitt liv träffat någon som pratar så mycket med sån energi. Vi hann gå igenom det mesta här i livet, första gången jag träffade henne satt jag mest och gapade. Hon gjorde intryck den bruden.
En bild som inte alls gör kyrkan rättvisa. Mörkt och taskig systemkamerainställnigskunskap gav en dålig bild, men ville ha med den ändå. De hade väldigt vackra kyrkor, och varje gång vi åkte förbi en kyrka gjorde pappan korstecknet. Också fint på något sätt.
På lördagen var det familjedag och på kvällen lyckades vi fastna på Ukrainska- vimmelbilder. Stargorod var något slags ölbyggeri där de hade budgivning på en helstekt gris från scenen, ställde fram hela vodkaflaskor på borden och uppträdde i folkdräkter. Vi sjöng ukrainska visor och dansade på borden.
Våra ukrainska vänner. Solobild á la Douglas, vad mer behöver man säga? Douglas, Erik och Emil va upp på scen och sjöng "Helan går" och visade hela stället vart skåpet skulle stå. Jag, Douglas och hans ukrainare hade trevligt.
När vi var utanför Stargorod köpte Erik en liten blombukett till mig av en liten, gammal, ukrainsk tant. Klockan var tre på natten och han gav henne 100kr i ukrainska pengar, det var nog den bästa affären den gumman gjort.
Emil och ukrainska vänner. Emil lyckades bli uppdragen på scenen, konferenciern sa massa på ukrainska och skrek tillsist "Free beer!". Så Emil blev bjuden på öl för att han kommit hela vägen från Sverige.
Då var det dags, såhär tre veckor försent. Önskar jag kunde säga att det dröjt för att jag varit upptagen med att bearbeta alla intryck och redigera alla maklöst vackra bilder. Men det vore och ljuga, jag har bara inte orkat, livet kom emellan osv.
Den 22 mars åkte vi i alla fall.
Vi flög från Arlanda till Wien, och sedan från Wien till Lviv, Ukraina. Den sistnämnda sträckan gjordes i ett propellerplan, det var första gången jag åkte ett sånt och jag tyckte det var hur kul som helst.
Erik var pedagogisk och berättade fakta om propellerplan, hur säkra dom var och statistik på hur många som kraschat och sånt.
När vi hade tråkigt tog vi fula kort eller lyssnade på musik.
Emil som så spontant satt och filosoferade.
Innan vi åkte ville jag inte vara fördomsfull och tänka på Ukraina som en såndär grå, betongig öststat. Men det var liksom så. Vädret var ju i och för sig inte fördelaktigt, men jag gillade det gråa på något sätt.
Tillslut var vi alla hemma hos våra respektive värdfamiljer. Såhär såg det ut utanför mitt fönster.
Under en ganska grå himmel och bland snötunga granar, har jag spenderat min helg. Helt utan tvång och bara hängt. Vi hann med go puderåkning och surf på Experium. Stughäng, långkalsonger och skidåkning får en alltid att må bra.
Alva, Linnea och Matilda.
16, 20 och 20.
Vi skriver, fotograferar och experimenterar utan att riktigt veta exakt vad det är för något vi gör. Men vi gillar det, hoppas att ni också gör det.
Sen var det bara att vänta på flygplatsen.
