De sitter i knät på varandra på en tre meter lång bänk. De tränger ihop sig, kanske för att komma så nära varandra som möjligt. De är nog runt 50 år. I sina bästa år, kanske till och med. Sådant vet vi bara i efterhand. Jag förstår dem. Man vill så nära som möjligt. Dela kropp, om man hade kunnat. För det är jobbigt att vara kär.

 

Jag tänker inte säga att det är fantastiskt och underbart. Men bara för att jag inte säger det betyder det inte att det inte är det. För det är klart det är det. Men det kan inte alltid beskrivas så kort. Att vara kär är så himla knäppt. Man märker det och känner av det på sätt som liksom, va fan. Plötsligt känner man en drift att lyssna på Bryan Adams "Heaven". För baby, du är allt jag vill ha när du ligger här. Man känner igen sig, förstår och vill lyssna igen. Plötsligt händer det med alla låtar om att vara kär. Man känner igen sig, identifierar sig. De blir inte längre så plastiga och massproducerade när de plöjs igenom av ett kärlekskrankt hjärta. Och vad gör man. Jo, man bara tar det. Känner den rätt sköna smärtan av att hjärtat exploderar väldigt långsamt. Man vill vara så nära som möjligt. Knäppt. 

 

Man vet inte vad man ska göra med alla känslor man inte ens kan förklara och ännu mindre förstå. Man försöker visa det men vet inte hur, och allt bara expanderar och trycker i huvudet och bröstet. Man blir galen. Man vill vara så nära som möjligt och närmare ändå. Och samtidigt är det så mycket i en som aldrig kommer ut i ord eller handlingar. Så mycket som inte går att förklara eller beskriva. Men kanske kommer man ändå ganska nära en beskrivning, när man ser två sitta i knät på varandra på en tre meters bänk.